Religion

 
 

    Här vill vi gärna tala om för dig hur religionerna liksom stjärn-bilderna följer året.

 

   Här ligger en systematisk jämförelse mellan Voluspa och Evangelieboken samt jämförselser mellan helgonen och stjärnhimlen och deras förhållande till runstaven.

 

   Tablå som illustrerar sambandet mellan Eddadiktingen och runstaven (klicka på bilden för större format eller se detaljerade pdf:er, januari till juni eller juli till augusti). Se också runstaven

 

 

 

  Här finns också analyser av Matteusevangeliet, Johannes Uppenbarelse (ur Bibeln), Fem Moseböcker och Johannes evangelium

 

Ur Codex Regius, Vøluspá, Völvans spådom

 

Från rad 4 läser man hur Balder dödas av en pil vars spets, misteltenen, genast dödar guden. Hans broder Höder, den blinde, sköt. Odins son Vale, en natt gammal, hämnas sin broder, Balder och dräper i sin tur Höder, som varit vilseledd av Loke.

"Var∂ af ∂eim mei∂i er mær syntiz harmflaug hætlig, hø∂r nam skióta. Baldrs bró∂ur var of borin snema, Sá nam Ó∂ins sonr ein nættr vega.

 

 

 

Kalender med insatta kyrkliga högtider, runstavsbilder och Völuspá 

De medeltida helgdagarna och runstavens märkesdagar är utmärkta med ett +,  folktro markeras med (F) .

Texterna i evangelieboken har lästs i vårt land i över tusen år och jämföres här med den isländska dikten Völuspá som är nedtecknad på 1200-talet, men språkligt visar en fornnordiska som går tillbaka till 800-talet.

Runstaven har den medeltida dagordningen, men har bilder som går tillbaka på stjärnhimlen och är förhistoriska. Spår av runstaven finns från 1200-talet där gyllentalsraden finns uppskriven med runor på en dopfunt från Själland. En mera komplett runkalender från Gotland finns bevarad (via dansken Ole Worm) från år 1328. Runstavsbilderna är nedan skrivna med kursiverad stil.

 

November

26 sönd. efter Tref. Man läser i evangelieboken och Völuspá om världar i urtiden.

Domsöndagen. Texten i evangelieboken stämmer nästan ordagrant med Völuspá. "Himmel och jord fanns icke". 

 

 

December

1 Advent. Texten erinrar om skapelsen. Hur gudarna lyfte upp jorden och lade den mitt i havet.

Den kyrkliga tideräkningen började här med det s.k. "kyrkoåret". Rudbeck säger, att hedningarnas år började den 6 december

2 Advent. Almanackor hade långt in på 1900-talet den medeltida överskriften. "Om tecken i sol, måne och stjärnor", Luk.21. En liknande text skall man finna i Völuspá 5, som handlar om dessa tecken, då solen i sällskap med månen lägger sin "högra hand om himlens rand".

Man jämför med runstaven den 20 december; två ögon, det är solen och månen (Rudbeck).

3 Advent. Makterna dömer om tingens ordning. Här skipas lagar för tideräkning. Åren skulle räknas. Man jämför med vad som ovan sades om kyrkoåret, som börjar i advent.

21-22 december, 4:e Advent. Gudarna möts på Idavall, det är Idegrans-vallen. Man jämför med runstaven den 21 dec., som har enar, furor, granar, som man brukade sätta framför huset  eller, såsom med granen, bära in i huset.

Gudarna är lyckliga, det finns ingen brist, man bygger tempel, guldet flödar och man hamrar smycken. Evangelieboken den 4:e Advent handlar bl. a. om, att Herren gör Sions öken till Eden och dess hedmark til en lustgård.

Den 25 december. En bägare, nu är jul-gästabud och man "dricker jul". Man får se det så, att gudarna gjorde dessa dryckeshorn och förlustade sig med att dricka.

Den 26 december; en häst för det att man i folktron red i kapp denna dag; kallat "Staffans skede" (= kapplöpning). I Völuspá heter det: "De tävlade på tunet, glada voro de.."

Samma dag; några stenar; för det att Stefanus var den förste martyren. Han blev stenad för sin tro.  

Guldåldern var en fridstid i människans historia, som nu, vid jul,  firades. Det sägs i Eddan att gudarna kastade sten på Balder utan att guden skadades. Hela naturen var fredlig.

Under medeltiden och långt fram i tiden iakttogs julfrid och det blev dubbla böter för den som bröt "julfriden".

Denna dag, annandag jul, var det vanligt att man gifte sig i det gamla Sverige. Man jämför med Völuspá 8, där det talas om kvinnornas ankomst. Man får förmoda att gudarna förlustade sig på bästa sätt.

 

 

Januari

Den 1 januari; en dopfunt. Det är för Kristi dop, vilket är ett påhitt av kyrkan, eftersom barnet Jesus inte döptes. Bakgrunden ses av den följande Völuspá-versen, 9, där gudarna skapar dvärgarna ur havet. Dopet har ursprungligen varit en skapelse-akt.

1:a söndag efter nyår bär i kalandern namnet "dopet", vilket jämförs med Völuspá 9.

Den 13 januari. En tings-pall. Ting fick nu hållas, då festen för guldåldern (= julen) var slut och man måste återgå till arbetet. Man ser av Völuspá 9, att gudarna satte sig vid domstolen och rådslog.

 

 

 

Februari

Den 22 februari; nyckel, ägg, stol. Dagen är kallad "Per i stolen". Stolen är ett påfund av kyrkan och saknar underlag i NT. Nyckeln är för att Petrus fick "himmelrikets nycklar". Som arvtagare till Hades, den gamla dödsguden, i norden Loke, fick Petrus också överta attribut såsom ägg och stol. Hades attribut var: tron, nyckel, ägg och ibland tupp. Evangeliebokens texter 2:a och 3:e i fastan är mycket centrerade kring Petrus. Också historien med hanen som gal då Petrus förnekar sin herre, nämns här.

2:a och  3:e söndagen i fastan. Jesus uppträder här som läkare och driver ut onda andar. En man har en döv ande och är såsom livlös. En annan var dövstum, men började tala.

Völuspá handlar om hur Oden och Loke och Hönir får de livlösa barnen, Ask och Embla, att börja tala. De ger dem ande, själ och blomstrande hy. Det råder således en mycket stor likhet mellan de jämförda texterna.

 

 

Mars

Den 1:e mars; ett lysande huvud , "Mars med sitt långa skägg, lockar barnen utom vägg". Ibland "Mars med sitt röda/blåa skägg". Det är då för dödsguden  som är kvinnorövare.

Här måste man dock tolka det lysande ansiktet som Ask och Embla som av dödsguden får ande, själ och blomstrande hy. (Vlsp. 18)

Den 7: mars, en vävspole. Det är för nornorna, som bodde invid asken Yggdrasil och som vävde eller spann ödestrådar åt människorna.

Den 12: mars. Ett träd och en tudelt rundel. Rundeln är för vårdagjämningen, som låg här under medeltiden p.g.a. felaktigheter i den julianska kalendern. Trädet, asken, var Vintergatan som tänktes vara ett kors och komma ner till jorden vid de fyra solståndstider; jul, påsk, midsommar och Mikael. 

Völuspá 19 handlar om Yggdrasils ask. Från asken/världsträdet kom honung och manna såsom i bibeln. Den s.k. manna-asken gav bröd. Detta jämförs med namnet på Midfastosöndagen; "brödsöndag".

16:e mars; Palmsöndag. Det är för bibelns berättelse, att folket skar kvistar av träden och strödde på marken, då Jesus red in i Jerusalem. I folktron skulle man denna dag driva "vide-kissar" i vatten. De kallades "palmer".

Jämförelsen är med Völuspá; att nornorna vid asken skar i trä. Och graverade in människors öde. Torsdagen i påskveckan heter därför "skärtorsdag". Trästyckena med öden blev senare en ödes bok och därför har runstavarna nu; en bok.

Det heter; nornorna skiftade livslotter. Somliga fick långt liv, andra kort. Därav kommer namnet på fredagen i påskveckan, "långfredag".

Den 17 mars. Nornorna kom ur ett hus (vlsp. 20), därför har dagen  i runstaven; ett hus.

Till versen om nornorna (vlsp.20) hör ängeln den 25 mars. Detta var i kyrkan ängeln Gabriel, som kom till Maria och bebådade Jesu födelse. Änglar i runstaven och den tyska bondekalender (Se under "astrologi!") motsvarade nornor. Mikael den 29 september kallades i Sverige "alla änglars dag", då man tänkte sig att varje människa från födseln hade en skyddsängel, liksom att nornor var länkade med människans öde. I Tyskland kallades den 2:e oktober  "Skyddsängelfest". (Bauernkalender).

Den 21 mars; ett svin. Det är för grisen i Valhall, Särimner. Man är nu framme vid påsken och jämförelsen med Völuspá visar att Freja blev spetsad och bränd i Valhall, men återuppstod. Frejas namn i isländskan "ásta-gud" lever i tyskan och engelskan där påsken heter, tyska; Ostern, engelska; easter.

Jesu död är den förkristligade bilden av himladrottningens död och uppståndelse.

Den 25 mars; en krona. Det är för Maria, Jesu moder, ursprungligen Freja, som var den högsta gudinnan under hedendomen och som här offrades i Valhall, Völuspá 21.

Den 27 mars; en tunna, marsölets bryggd. Det är för karet i Valhall, varav alla kämparna drack, så att de blev osårbara. (Völuspá 21).

 

 

 April

1:a veckan efter påsk; I folktron, Sverige, var det vanligt att man vid påsk gestaltade häxor och påskkäringar. Dessa sysslade med sejd och skadetrolleri, vilket fr. a. kan ses av ett stort antal sägner i sägensamlingen under sagor&sägner.

Den 14:e april; en tingspall; sommartinget. Völuspá 23 och 25 handlar om att gudarna sätter sig och rådslår vid tinget. 

Den 20:e april, en sköld. Det är för asarnas strid med vanerna. Det heter i vlsp. 24 "fram gingo vanerna på fältet med galder".

Den 23 april; en häst, Georgsdagen. I folktron skulle hästarna släppas på bete denna dag; så ock i Finland och Polen.

Bakgrunden till hästen står i dikten på motstående spalt och förklaras av Snorre. Asarna träffade ett avtal om, att Asgård skulle byggas. En jätte med en gigantisk häst påbörjade arbetet. Om han blev färdig i tid, före sommardag, skulle han få sol, måne och Freja i lön. Loke hade signerat avtalet. Då gudarna förstår, att jätten kommer att bli färdig i tid, tvingar man Loke att lösa dem ur detta trångmål. Loke förvandlar sig till ett sto och springer till skogs. Jättens hingst rusar efter och i denna framfärd föder Loke sedermera ett föl med åtta ben, det är Sleipner, som blir Odins häst. Men Tor bryter alla eder med jätten och sänder honom ner i Hel med ett hammarslag. Hästen på bilden är, om än med fyra ben; Sleipner.

Den 25 april, en gök, dagen kallas "gökdagen". Det är för völuspá-versen till höger. "Vem har med svek sudlat luften". Jätten har försökt tillskansa sig sol och måne. Asar och jättar går ed på att avtalet skall hållas. Därför heter dagarna "gångdagar", ty man gick en ed. Då asarna blev klara på att de var utsatta för ett bedrägeri, bröts alla eder och avtal. Därför heter första veckan i maj i folktron "Trolösa veckan". 

 

 

 Maj

1:a maj, Valborg; Då dagen också kallades Valborg, berodde det på en ordlek. Ty då gudarna nu, i denna veckan lät bygga Asborg, var namnet Valborg sammansatt av "Val"- som i Valhall och -"borg" som i som asarnas borg.

Ett träd, se nästa dag!

3:e maj. ett kors; Korsmässa om våren. Då korset under medeltiden ansåga vara världsträdet, måste man se på Völuspá 27, som handlar om "högluftsvepta heliga trädet", det är Yggdrasil. Här, invid asken, är Mimes brunn och där ligger Heimdals horn nersänkt. Därför kallades dessa nätter, i början på maj; "ludrenätter" (lur= horn.)

6:e maj, en man stående i en gryta. Föreställer Johannes framför latinska porten. Han blev kokt i olja. Detta är en skapelse av kyrkan, utan biblisk förlaga. Grytan har i första hand astrologisk förklaring, då Vattumannen i handen håller en kanna eller urna.

Om man jämför med Völuspa på motstående spalt, är det ett försök, att gestalta Mimer som ligger i Mimesbrunnen.

Dagen har också i runstaven ett grönt träd och ett kors. Det är för Yggdrasil.

11:e maj, pingst, rörlig fest. Evangelieboken (Apg. 2.) handlar denna dag om, hur alla blev uppfyllda av helig ande och började tala andra tungomål. Detta jämförs med Völuspá som handlar om Mime i brunnen. Mimer var en jätte som blev dödad av vanerna i världens första strid. De lät halshugga honom och sände huvudet till Oden som balsamerade huvudet och läste galdrar däröver, så att Mimes huvud började tala. Det nedsänktes i brunnen och Oden offrade sitt öga för att få del av Mimes visdom, där hans huvud ligger i brunnen och talar. 

12:e maj, en funt. Det är ett försök att rita en brunn. Det är för Mimes brunn. Mimer blev halshuggen av vanerna. Därför har dagen ett svärd. Detta är, säger kyrkan, för att den helige Pancratius blev halshuggen. Pancaratius bör dock uttolkas grekiska; pan kreas, "allt kött" och jämföras med Mime som också betyder "kött". *mem-s är ett allmänt indoeuropeiskt ord för kött: sanskrit; mamsa, slaviska mesh, gotiska mimz, o.s.v. 

Det heter om pingstdagen att "jag skall utgjuta av min Ande över allt kött", (Apg. 2.)

Den 18 maj; Eriksdagen, ett krönt huvud, som jämföres med Oden. Oden kallades under medeltiden Erik eller "den onde" vilket ses av att "den onde" i Blåkulla, dit häxorna for, kallades; Gammel-Erik.

Trefaldighetssöndagen. Denna dag skulle man göra utflykter i naturen. Man åkte, liksom vid pingst, till källor i skogen. Här dansades det och man lekte. Men man brukade också offra i källan; ett mynt eller liknande. Därvid skulle man önska sig något. Detta är detsamma, som vi läser på motstående spalt, i Völuspá. Hur Oden önskade sig visdom och därför offrade sitt ena öga i brunnen.

1:a efter trefaldighet. Evangelieboken handlar om den rike mannen som fördes till dödsriket och plågades svårt. Han fick då se den fattige Lasarus långt borta, i Abrahams sköte.

Han kunde således se långt bort till en annan värld. Man jämför Völuspá 30, där det står, att valkyrian såg "vida omkring i varje värld".

Den rike mannen blir här straffad och kommer till skärselden. Detta är ett sätt för kyrkan att moralisera över, att folktron här kretsade kring rikedom, som i sagor och folktro inte alltid är något förkastligt. Det heter i Völuspá: "Härfader gav henne (valkyrian) halsband och ringar, ..guld och smycken."

Den 31:a maj, Petronella. I runstaven; mjölkstäva. Petronella var Petri dotter enligt legenda aurea. Petrus hade sövt ner henne. Då lärjungarna kom på besök, väckte Petrus upp henne ur sömnen, varpå hon betjänade lärjungarna på bästa sätt och satte fram bordbonader. Då detta var klart, sövdes hon åter ner.

Detta påminner om hur Oden sövde valkyrian i sagan om Sigdrifa. Han stack henne med sömntorn. Sigurd väckte upp henne. Motivet lever vidare i Törnrosa-sagan där prinsen väcker upp den sovande jungfrun.

Mjölkstävan är för de bordbonader och kärl som valkyriorna i Valhall hade om händer.

 

 

Juni

2:a efter trefaldighet. Evangelieboken handlar här om "Kallelsen till Guds rike" och "Det stora gästabudet". En man går ut på vägar och stigar och bjuder in "fattiga, krymplingar, halta och blinda". Psalmen som sjungs är "Allt är redo fallna släkte".

Detta är kyrkans sätt att ironisera över valkyriorna som tänktes rida ut längs vägar och bjuda in de stupade till Odens gästabud i Valhall. På sadelknappen hängande fördes de fallna hjältarna till himlen.

Kyrkans bön vid aftonsöndagen denna dag lyder bl.a.:

"Av nåd får man rum vid det stora gästabudet i himlen". 

3:e juni; en gryta, en väg. Vägen är för att valkyrior red ut längs vägar,  då de valde  hjältar, som skulle få komma till Odens sal.

Grytan är för det att folktron, under inflytande av kyrkans hets, förvandlade valkyriorna till häxor, som likaså red fram i luften, men på det mera blygsamma kvastkaftet. Kärlen vid Odens bord blev förvandlade till en kaffekittel som hängde på kvasten. Valkyrians hjälm blev en gryta på häxans huvud. Många sägner handlar om hur man kunde se vem som var häxa. Hon avslöjades om man påskmorgonen kikade in genom kyrkans nyckelhål. De kvinnor, som då satt med en gryta på huvudet, var häxor.

3:e efter trefaldighet. Evangelieboken handlar om det förlorade fåret och den förlorade sonen. Detta motsvarar Balders död i völuspá. Gudens död var mycket kännbar, då han var den ende av Odens barn som var av äkta börd och hade Frigg till moder.

Alla gudarna roade sig med att kasta sten och skjuta på Balder, ty han var osårbar. Hela naturen hade svurit en ed att inte skada guden. Loke riktade åt den blinde Höder som sköt ett skott med en pil gjord av misteln, ty denna planta hade inte svurit eden att skona Balder.   Guden föll död ner. 

8:e juni; en klase vindruvorDetta är för misteln, vars bär liknar druvan i det, att den bildar klasar. Druvan växer inte i norden. 

4:e efter trefaldighet. För att hämnas sin broder Balder, dödade Vale den blinde Höder och bilden ovan (22 juni) på den fallne som ligger ner med en pil genom bröstet kan föreställa såväl Balder som Höder. Bilden är tagen ur en bildkalender, tryckt i Augsburg 1567.

Nu var det lagtingsdag i hela Norge.

Evangelieboken har denna söndag berättelsen om äktenskapsbryterskan. Hon skulle stenas enligt judarnas lag, men Jesus förhindrade detta. "Den som är utan skuld, kaste första stenen". Detta är en parallell till, att man kastade sten på Balder utan att guden tog skada.

Liksom i Völuspá; att hela naturen utom misteln svurit att skydda  Balder, läser man också denna söndag om skapelsen (Rom. 8.): "Vi vet i denna stund att hela skapelsen suckar och våndas".

Vidare i evangelieboken, med tydlig syftning på hur Höder dödade sin broder, Balder och hur Vale i sin tur hämnades genom att döda sin broder Höder; Aftonsång: Rom. 14. : "Broder skall döma milt om broder".

Vidare läses Luk. 6. Grandet och bjälken, där det heter; "kan en blind leda en blind", med hänsyftning på att Höder var blind.

5:e efter trefaldighet; heter i äldre almanackor: "det stora fiskafänget", (Luk. 5.)  Detta syftar på händelserna efter Balders död. Man förstod att Loke hade anstiftat Balders död, eftersom Höder var blind och man ville nu gripa Loke. Denne förvandlade sig då till lax och gömde sig i forsen. Gudarna drog not och till slut lyckades det Tor att fånga laxen.

Balders begravning skedde så, att man tände eld på ett skepp och lade Balder och hans döda änka därpå. I folktron kallades bålen vid midsommar; baldersbål (Rietz dial. lex.).

I Völuspá 34 läser man hur Frigg grät över Valhalls bedrövelse. I Augsburg-kalendern frå 1567 ser man mot den 26 juni ett moln som fäller ut regn. Regnet är Friggs tårar.

29:e juli, Petrus och Paulus. Nyckeln är för Petrus och den hedniska motsvarigheten, Loke, "stängaren". Loke blir gripen och straffad för att han anstiftat Balders död.

6:e efter trefaldighet. Loke ådömdes ett evigt helvetes-straff och blev fastkedjad vid en klippa med en etterorm ovan sig. Evangelieboken har denna söndag texten , Rom. 6. "Den gamla människan är korsfäst med Kristus." Det hela påminner om de antika straffen i Hades; Ixion, Sisyfos, Danaiderna, m.fl.

Texten denna dag är fr.a. "om rättfärdighet", och det heter Matt. 5. : den som säger: "du odåga", är hemfallen år stora rådets dom och den som säger: "du dåre", är hemfallen åt brinnande Gehenna.

Här antyds således ett helvetesstraff.

 

 

Juli

2:e juli, en krona, Marie besökelse dag, då Maria besökte sin fränka, Elisabeth i bergen.

I Völuspá berättas om hur Sigyn besökte sin fängslade make, Loke. Kyrkan har således övertagit motivet med "besöket". Dagen hette förr, i Norge, "Svituns-vaka", troligen en folklig förställning av att Sigyn vakar vid sin make. Alltså en ordlek: Sigun - Svitun.

Kronan är för att Mariadagarna i runstaven har en krona. Den hedniska förebilden är här, att Sigun, Lokes hustru, räknades bland gudinnorna.

Versen; "en å faller östan, med svärd och knivar, Slid heter den...mot helveteshuset".

Detta erinrar om, att man efter döden, som det troddes, måste på blodiga ben gå fram på knivar för att komma till dödsriket. Man besparade sig detta, genom att i livet göra en pilgrimsresa till någon av de orter som troddes ha en väg upp till himlen; Santiago m. fl. Runstaven har en lie den 10 juli för dessa knivar.

Norska primstavar har den 8:e en håla eller klippa för det, att man trodde hålor och sjöar vara ingång till helvetet. I Hel satt nu Balder och hans hustru, Nanna.

6:e efter trefaldighet: I kyrkan läses denna söndag; Jes. 5. : "Ja, därför spärrar dödsriket upp sitt gap, det öppnar sina käftar utan allt mått, och stadens yppersta måste fara ditned, jämte dess larmande och sorlande skaror, envar som fröjdar sig därinne. Så blir människorna nedböjda och männen ödmjukade".

7:e efter trefaldighet. Söndagen handlar om Kristi förklaring; "på förklaringens berg". Jesus och lärjungarna kom upp på ett berg och Jesu ansikte sken såsom solen, och för dem visade sig Moses och Elias i samtal med Jesus. Petrus sade: "Herre här är gott att vara"....då hördes en röst...lärjungarna föll ned på sina ansikten i stor förskräckelse...när de lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena".

Detta påminner om alla de sägner som berättas om bergtagning på sommaren; en slags hänryckning i fångenskap. Allt i berget är lysande...väggarna är överdragna med silke och päll. I berget ligger gamla kämpar och sover: Didrik av Bern, Karl XII, Karl den store och deras soldater. Mat och dryck finns i överflöd. Bergtagningen kan upphöra som i ett trollslag. De bergtagna blir dock sedan för alltid egendomliga och tystlåtna och vet inte, hur länge de varit bergtagna. 

I Völuspá 37 läser man om en sal på berget, Nidafjäll. Sindreättens sal av guld. Sindreätten är smeder. Vidare finns där jätten Brimes ölhall.

Detta är således ingen helvetesplats utan en förtrollad plats där de, som blir indragna, kommer i hänryckning.

8:e efter trefaldighet. Völuspá berättar om huset på Nástrand (= likstrand) som är flätat av huggormars ryggar. Etterdroppar faller in genom rökfånget och dörren vetter åt norr.

Nástrand är i Eddan den helvetesplats, där liken pinas av draken  Nidhögg, senare djävulen.

Detta motsvarar Plejaderna som hos vissa folk var en helvetsplats. Därifrån kom kalla vindar och snö. Plejaderna var hål i himlen. Enligt en sägen hos finskspråkiga folk, försökte en gosse på stege täppa igen de blåsande hålen med skinn. 

I kyrkan läser man om de två vägarna och "den trånga porten" Matt. 17. Detta var för dörren till himlen, som var Plejaderna. Det var besvärligt att komma in. Man nådde dit via himlastegen eller på den klätterväxt som växte uppåt. Detta var en bönstängel som i sagan "Jack Bönstängeln" eller en humleranka, som i runstaven, på Jakobsdagen, 25 juli, (Jack = Jakob). 

De blåsande hålen i himlen och Eddans etterdroppar, som föll in genom rökfånget blir i kyrkan berättelsen om "Huset på hälleberget", Matt. 7. Det heter:

"Och slagregn föll och vattenströmmarna kom och vindarna blåste och slog mot det huset.."  

20:e juli; en drake, Margareta. Flera helgon kring denna tid avbildas med drake, de s.k. "drakhelgonen". Det är för draken Nidhögg, som huserade på Nastrand (Völuspá 38,39) och sög de dödas lik m.m.

23:e juli; en hund, (i Baurnkalender) första hunddagen. Nu började i hela Europa den tid som kallades "hunddagarna". Det är för de hundar som beskrivs i Völuspá; Fenres och hans ättlingar.

25:e juli, Jakobsdagen, en humleranka. Det var vägen upp i himlen, till Plejaderna.

9:e efter trefaldighet. Völuspá 39 berättar om menedare och mordvargar och dem, som lockar en annans hustru till otrohet. De vadar på likstranden fram med tunga steg. Där sög Nidhögg de dödas lik, vargen slet män.

I evangelieboken berättas 8:e efter tref. (Matt. 7.) om "falska profeter som kommer i fårakläder, men invärtes är glupande ulvar".

I 1 Kor. ges en beskrivning som stämmer med Eddans beskrivning av förhållandet på Nastrand:

"Låt oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför och tjugotretusen föll på en enda dag. Låt oss icke heller fresta Kristus, varför de ock blev dödade av ormarna...och somliga.., blev dödade av "Fördärvaren".

 

Augusti

10:e efter trefaldighet. I gamla almanackor: "Kristus gråter över Jerusalem". Detta är för Hyaderna (3 - 6 augusti), som var  sex gråtande systrar. De begrät sin broders död.

4:e augusti. Hund och hare. Dett är en direkt avbild av himlens förhållande, där Stora Hund, (Orions hund) jagar Haren.

Här jämför man med Völuspáversen 40, hur häxan Järnsaxa fostrar ulvar i Järnskog. En av dessa skall sluka månen på ragnarök.  

Den gamla föreställningen, att denna tid var "hunddagar", får här en förklaring genom stjärnbilden Stora Hund och Eddans vers, nr. 40.

10:e augusti. En man, sankt Lars, liggande på halster, då han blev levande stekt på ett halster.

Man jämför den motsvarande Völuspá-versen. "Vargen mättar sig med kött av män som har dött".

Nästa mening "makternas säte blodar han ner". Makternas säte var "Guds tron", som var namn på Orions bälte  (19 augusti).

Kyrkan gjorde sitt bästa för att visa "Guds tron" i bibeln. Den 11:e efter trefaldighet talas det om "Moses´stol" (Matt. 23.) och i  berättelsen om Fariséen och publikanen (Luk. 18.) handlar det om, hur de ber till Gud..."Men publikanen ville inte ens lyfta sina ögon upp mot himlen."

15:e augusti. Marie himmelsfärd. Bibeln vet inget om denna himmelsfärd, men legenden säger att vid himmelsfärden föll Marie gördel ner på jorden. Detta motsvarar namnet på Orions bälte (19 augusti); "Friggerocken" ellr "Friggs gördel".

22:e augusti. Symphorian. Namnet påminner om "symfoni"och helgonet jämförs i Legenda Aurea, (1200-talet) i en lång introduktion med ett strängaspel.

Dagen var viktig för allmogens tideräkningen, ty hösten ansågs börja med denna dag.

I Völuspá läser man om Eggter som spelade harpa och om de fåglar och tuppar som gal i Valhall och i underjorden.

23:e augusti. Hunddagarna slut; en hund. Ibland anges den 15:e som slutet på hunddagarna. Völuspá upphör nu att tala om ulvar.

 

 

 September

 

14:e efter trefaldighet. Man jämför med den harpspelande Eggter i Völuspá; texten denna dag; Ps. 147.; "Det är gott att lovsjunga Gud till harpa".

Evangelieboken har denna söndag en uppräkning av "köttets gärningar", Gal. 5.:

"Men köttets gärningar är otukt, lösaktighet, kiv, avund, vrede, mord och vilt leverne" m.m.

Detta påminner i hög grad om Völuspá 45. "Bröder slåss och dödar varandra. Syskonbarn bryter mot seden. Det är hårt i världen; yxtid, knivtid, kluvna sköldar och horeri. Ingen man skall den andre skona."

Detta är Eddans beskrivning av fimbulvintern.

15:e efter trefaldighet. Här har kyrkan skjutit in en söndag med text som handlar om guldåldern, då man inte behövde arbeta för bostäder, mat och kläder.

Matt. 6. "Se på fåglarna, de så icke, ej heller skörda de. Och varför bekymrar ni er för kläder? Se liljorna på marken, de arbeta inte, ej heller spinna de . Bekymra er inte och säg inte: vad skall vi äta, och vad skall vi kläda oss med? Nej, eder himmelske fader vet att ni behöver allt detta."

Det är för höstdagjämningen, då Vintergatan kommer ner till jorden och gudarna åter tänkes vara tillstädes i världen. Samtidigt öppnas en möjlighet för jättarna i bergen att längs vintergatan (regnbågen) kunna bestorma gudarnas borg.

Om detta handlar Völuspá 46. Makternas öde tänds. Det betydde, att nu, i slutet på september, tände man ljus inomhus. Det var de s.k. kvälls-setorna, då man satt uppe och arbetade till lampornas sken. Detta har givit nerslag i texten 18:e e. tref. "Kristi bud sprider ljus över vägen", (1 Joh. 2.).

Gudavärlden blir angripen av jättarna som på Vintergatan, gudarnas bro, kan bestorma Asgård. Heimdal blåser i hornet. Därför har den 17:e september i runstaven en fågel på regnbågen. Det är Heimdal, som sitter vid gudarnas bro och vaktar. Han ser natt och dag och tarvar mindre sömn än en fågel. Hans lur är sänkt i Mimes brunn och finns i runstaven den 29:e september. 

14:e september. Ett stående kors. Det är för yggdrasils ask. Under medeltiden jämförde man Kristi kors med världsträdet. Se motstående spalt om Yggdrasils ask.

16:e efter trefaldighet. Texten handlar om hur Jesus uppväckte änkans son i Nain. Den döde satte sig upp och begynte tala. Luk. 7.

Vidare om hur Jesus uppväckte Lasarus. Joh. 11.

På motstående spalt ser man i Völuspá hur Oden mäler vid Mimes brunn. Sagan var, att jättarna halshögg Mime och skickade huvudet till Oden. Oden balsamerade huvudet och läste galdrar däröver, så att huvudet började tala. Mimes huvud är sänkt i en brunn och Oden mäler med det talande huvudet för att finna råd, då jättarna angriper.

Texten denna dag är vidare; Jesu makt att giva liv, Joh. 5.

21:e september. I runstaven. En karl ridande på en häst. Vid denna tid samlas gudarna och håller ting. De rider till asken. Där är tingsplatsen.

Stjärnbilden denna tid är Åsnorna (1:e oktober) och Satyren som red på Åsnan. Åsnan skrämde med sitt skriande titanerna på flykten. Det är, att satyren var Pan och/eller hans son Ägipan, som uppfann stridstrumpeten. Pan kunde skapa panisk förskräckelse och det heter i Völuspá 47 med anledning av Heimdals horn, att: " alla räds som är på helväg". De som "är på Hel-väg" är nämligen de, som skall bekämpa gudarna, motsvarande titanerna i den grekiska sagan. I runstaven; en sköld för denna kamp.

17:e efter trefaldighet. Här antyds den viktiga stjärnbilden "Åsnorna" (1:e oktober) i dagens text: "Om någon av eder har en åsna eller en oxe som faller i en brunn, går han då icke strax och drar upp den."

Brunnen är för att stjärnbilden mellan åsnorna är "Krubban" som också kallades "spannen" eller "källan" (fons).

18:e efter trefaldighet. Det sägs i evangelieboken: "Kristi bud sprider ljus över vägen". Det är för att man nu, särskilt vid Mikael, den 29:e, tände ljus inomhus.

29:e september. Mikael, i runstaven ett ljuster och en lur. Ljustret är för Mime, som var en brunnsgubbe och liksom de antika havsgudomligheterna fick en treudd eller ett ljuster som attribut. Luren är för Heimdals horn som ligger sänkt i samma brunn. Nu, då jättarna bestormade Asgård, måste han dock blåsa i luren för att varna.

Det sägs vidare i Völuspá; "Nu skälver Yggdrasils ask, där den står". Detta jämförs med den norska seden, att i denna vecka kring Mikael ha en "lövskakningsdag". Primstavarna hade en stolpe eller trädstam med grenar till att hänga matvaror på såsom kött, fisk eller korvar.

Mikael var också den dag, då man skulle ta sig ett ordentligt rus och prova mjöd och öl. Om detta handlar säkerligen Völuspá som nu säger: "Vid stendörrarna stönar dvärgar, bergets visa män."

Romarnas stora vinfest, "meditrinalia" ägde rum i början av oktober.

 

 

 Oktober

Om Karlavagnen, höstens vagn, trodde man sig veta, att den drogs av vissa djur; en råtta, en varg, en häst. Om kusken inte lyckades få ordning på spannet, eller om djuren slet sig, så förebådade det världens undergång. Om detta läser man i Völuspaversen 49, hur ulven Garm gnyr, fjättrarna brister, Fenresulven ränner. Detta förebådar makternas undergång.

13:e oktober; en varg som slukar en man. Denna bild i Augsburg-kalendern jämförs med motsvarande text i Völuspá 50: "Fenres-ulven sliter lik".

18:e oktober, Lukas. Denna dag regnade det ofta och man menade, att det var för att syndafloden hade ägt rum i oktober.

I Völuspá läser man : "Världsormen vrider sig, väldig i vrede, ormen slår vågorna". Snorre vet att uttyda detta så, att då Midgårdsormen, under ragnarök ger sig upp på land, blir det översvämning.

21:a efter trefaldighet. Episteln denna dag är; Ef. 6. "En kristen människa måste bära guds vapenrustning". Det heter:

"Ty den kamp vi har att utkämpa, är en kamp, icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. Tagen alltså på er hela Guds vapenrustning..."

21:a oktober; i runstaven; skepp och pil. Skeppet är det som Loke styr med folk från Hel. Pilen är för kampen mellan Hels folk och gudarna.

28:e oktober; Simon, Judas. I runstaven; spjut, svärd, lans. Vapnen är för kampen i himlen mellan Hels folk och gudarna. Völuspá 52 lyder: "Kampgudars svärd likt solen lyser".

31:a oktober; i runstaven: En kvinna med ett bloss i handen. Völuspá 52 säger: "Surt far från söder med svedande eld". Detta är den s.k. Surtebranden, då jätten Surt, vid ragnarök, bränner upp hela världen i eld.

 

 

November 

1:a november; Alla helgons dag. Flera helgon med gloria. Detta är den förkristligade bilden av gudarna som nu rycker ut till den sista striden, ragnarök. Völuspá 52 säger: "Kampgudars svärd likt solen lyser".

2:e november. Alla själars dag. En man i ett brinnande hus, dödskallar. Detta är för skärselden dit alla syndare förmenades komma efter döden. Det är den fökristligade bilden av Hel och det står i Völuspáversen: "Män går på hel-väg". Dessa har varit i Hel och är nu enligt Eddan på väg ut i den sista striden, då de skall bistå Surt, Loke, Midgårdsormen och Fenresulven.

5:e november; Ett bart träd, för att Freja nu rivit alla håren av sig (blad på träden) och begråtit solens bortgång. (Rudbecks tolkning.)

I Völuspá ser man att Frigg (Hlin) nu begråter Odins bortgång.

6:e november; En spira, till åminnelse av Gustaf II Adolf. Då spiran redan fanns i konungens egen runstav och han inte kunde känna till sin egen dödsdag, så blir förklaringen, att detta är för Odins död, som beskrivs i Völuspá på motst. spalt.

11:e november, Martinus, Frankrikes skyddspatron. En gris (galt?) och en oxe . Galten är för Stora Björn som kunde avbildas som en galt. Oxen är för det, att Stora Björn var septentriones "tröskoxar". Den 11:e kallades dessutom; "Björnkvällen". Stora björn var Karlavagnen och dess saga var, att det förbådade världens undergång, om dragdjuren slet sig ur tömmarna.

15:e november; En människa fäller tårar, ett moln som fäller snö. Det är Frejas tårar (Rudbeck). Völuspá versen är detsamma som ovan. Frigg begråter makens, Odins, bortgång.

25:e efter trefaldighet. Evangelieboken handlar om "Förödelsens styggelse" och "den yttersta tidens vånda" (Matt 24.) Det heter bl.a. "allt skall bli nerbrutet", " folk skall resa sig upp mot folk", "..i den yttersta tiden" (2. Tess.).

19:e november; Elisabeth, en hästsko. Denna hästsko av järn är för att Vidar, Odins son, hämnas fadern, då han träder med sin järnsko på Fenresulvens gap och kör spjutet rätt i odjurets hjärta. Vidar kallas "Järnskons ägare". Den följande dagen "en hötjuga" för Vidar som dräper ulven.

26:e efter trefaldighet. Evangelieboken säger; 2. Petr. 3." Då skall himlarna med dånande hast förgås och himlakropparna upplösas av hetta, och jorden och de verk som är därpå, brännas upp." Vidare:

"Himlar skall upplösas av eld och himlakroppar smälta av hetta! Men nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, förbidar vi efter hans löfte."

Åter läses Matt. 24: "Den yttersta dagens oväntade inbrott."

Här beskriver kyrkans potentater, genom att plocka läsningar (perikop) ur bibeln, hur den hedniska föreställningen om surtebranden legat i tiden.

Domsöndagen: Här läser man i evangelieboken ur Upp. 20. om den yttersta tiden:

"Och havet gav igen de döda som voro däri och döden och dödsriket gav igen de döda som var i dem. Och döden och dödsriket blev kastade i den brinnande sjön. Detta, den brinnande sjön, är den andra döden...Och jag såg en ny himmel och en ny jord, ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer."

Detta stämmer med Eddans beskrivning hur himmel och jord förgås, men kommer åter upp. Det heter vidare i Völuspá "Högt stiger hettan mot himlen själv". 

 

 

 December

 

 

4:e december. Barbara. Det sägs från Norge: "Barbrodagen går solen bort, Lucia-dagen kommer hon åter". Man jämför med Völuspá 57: "Sol svartnar, jord segnar i hav"o.s.v.

6:e december;  En halv sol, betyder att solen nu är borta (Rudbeck). Jämför Völuspá 57!

En orm som biter sig själv i stjärten. Anses vara symbol för det till ända lupna året. Bättre är dock att jämföra med vad Völuspá säger om Tor; hur han dräper Midgårdsormen och sedan själv stupar av det gift som odjuret spottar. Midgårdsormen beskrivs i Eddan så, att han ligger slingrad kring alla land och biter sig själv i stjärten.

20:e december, två ögon "solen och månen föds på nytt" (Rudbeck). Detta stämmer någorlunda med Völuspá 59; "Upp ser hon komma, för andra gången, jord ur havet..."

21:e december. Korslagda toppruskor av, furgran eller ene. De kallas "julstänger". Detta jämförs med Völuspáversen på motsatt spalt: "Asarna möts på Idavall". Det betyder "Idegransvallen".

26:e december. En häst, några stenar, ett dryckeshorn. Asarna minns den första tiden, guldåldern. Det var en fridstid, då man förlustade sig på alla sätt. Man drack, varför runstaven här avbildade "ett dryckeshorn". Man hade hästkapplöpningar, "Staffans skede" som nöje, på Island långt in i januari, och man avbildade i runstaven "en häst". Vidare gjorde guldålderns frid att ingen kunde skadas, varför man tänktes kunna kasta sten utan att skada, så som berättas i Balderssagan. Det heter i Völuspá:

"Där månde efter de guldtavlor i gräset hittas som de ägde i urtiden."

 

 

 Januari

6:e januari; Ett lindebarn. Det är för det, att kyrkan ursprungligen ansåg Jesus vara född denna dag; "Epifania". I östra Europa ansågs veckan efter nyår vara födelsedag, medan man i västra Europa ansåg Jesus vara född en vecka före nyår.

I Völuspáversen står det att "Balder kommer". Detta är troligen förlagan för kyrkan, som inte kan visa var i bibeln det står att Jesus föddes vid jul. De ursprungliga evangelisterna har troligen ansett, att Jesus föddes om midsommar.

12:e januari; i runstaven; en galt och en yxa. Denna afton kallades på Island "Höggunatt". Detta var midvinterblotet och nu började julen, som ju enligt Rudbeck inföll långt in i januari. Nu offrades julgalten och därför har runstaven en galt och en yxa för slakten.

Den motsvarande Völuspáversen säger: "Då månde Hönir välja sig blotspånor"; (blot = offer), varefter två rader har fallit bort eller strukits. Det isländaska ordet hlötvid "blotspånor" är för det att man vid offer använde kvistar för att spå.

13:e januari: en tingspall; julen var slut och nu fick ting åter hållas. Julfriden var slut och de brott som var begångna under helgen skulle straffas.

Söndagen Septuagesima. Denna söndag handlar evangelieboken om lön, segerlön, arbete, vinning och tjänst. Detta var för att julens sysslolöshet var slut och man återgick till arbetet. Man måste nu arbeta för mat, bostäder och kläder, sedan guldåldern, d.v.s. julen var till ända.

20:e januari, Fabian, Sebastian. Denna dag kallades "brödra-mässa", fastän dessa helgon inte var bröder. Förklaringen ger sig då man läser Völuspá 63 om Tvegges bröder som bygger och bor i Vindhem i himlen.

24:e januari; en dödskalle; Erik den heliges bens flyttning. Detta var den förkristligade bilden av den paradisiska platsen Gimle, där dygdiga människor, i himlen, levde vidare efter döden. (Völuspá 64.)

Sexagesima. Denna söndag handlar evangelieboken text om "Fyrahanda sädesåkrar" (Luk. 8). Detta bör jämföras med den tidigare Völuspá-versen 62, ovan, där det heter: "Osådda skall åkrarna växa, det onda skall bättras och Balder komma".

28:e januari; Karls-dagen. Ett krönt huvud, föreställande Karl den store och en spira.

Völuspá säger: "Då kommer den rike till herravälde, den starke där ovan som allting styr". Det är för det, att då guldåldern var slut, grep Zeus/Jupiter/Tor makten och ställde allting rätt. Äganderätten som inte hade funnits under gulåldern återinfördes och brott blev bestraffade. Jättarna ,som hade styrt under guldåldern, vräktes nu  undan av guden.  I norden gestaltades det så, att Tor fick sin hammare åter och slog undan jättarna. I Rom hade Saturnus styrt under guldåldern, varför julen i Rom kallades "Saturnalia".

 

 

  Februari

Fastlagssöndag. Denna dag förekom en del upptåg med narrar och maskerade figurer. Narren är för det att Lokes broder var Narre. De maskerade figurerna åkte på vagnar. Det var karneval.

Man läser i texten hur Nidhögg, draken senare djävul för de dödas lik till Nastrand. I norden motsvarde det hur man om Knuts-dagen kör bort de döda som varit gäster under julen. "Julen kördes, sopades, ringdes" ut. I Völuspavers 66 läser man hur de döda av Djävulen körs tillbaka till helvetesplatsen, Nastrand, där de får förbida nästa jul. De maskerade figurerna är de döda och ordet karneval betyder carrus "vagn" och naval "de döda" som i det nordiska nár "lik". Man jämför också med Sanskrit náraka "helvete". Sanskrit -r- kan utmärkt väl gå tillbaka på indoeuropeiskt -l-. Roten skulle kunna vara *naul-. och karneval betyda "helvetes-vagn".